Line Wælgaard
Line Wælgaard (f. 1959) er utdannet fra Konstfackskolan i Stockholm. Hun har spesielt arbeidet med fotografi og har vært opptatt av symboler og referanser knyttet til kjønnsproblematikk, kristendom og eldre kunstverk. Serien Noli me Tangere, 1993 (lat. ikke rør meg), er Wælgaards tolkning av historien om Jesu oppstandelse. Billedserien som ble laget i lyskasser til en installasjon på Galleri F 15, består av 10 fotografier. Fem av lyskassene ble innkjøpt til Scandinavian Airlines VIP lounge på Heathrow flyplass. På denne utstillingen viser vi fem papirfotografier. Vi ser en ung kvinnes hender og en mannshånd strakt ut mot en himmelsk, dypblå farge. De godt lyssatte studiofotografiene har et konsentrert og estetisk uttrykk, bare det vesentlige er med. Renheten som oppstår ved at virkeligheten rundt hendene og alle hverdagslige elementer er fjernet, fører til at hendene får en symbolsk, opphøyd virkning.
Uttrykket «Noli me tangere», som er hentet fra Johannesevangeliet, er et mye brukt sitat innen kunsten. Teksten omkring Jesu oppstandelse er preget både av det overnaturlige og det trivielle. Maria ser to engler i grava hvor Jesus hadde ligget: «Hvorfor gråter du kvinne?» sa de. Hun svarte: «De har tatt min Herre bort, og jeg vet ikke hvor de har lagt ham.» I det samme snudde hun seg og så Jesus stå der, men hun skjønte ikke at det var ham. «Hvorfor gråter du, kvinne», sa Jesus. «Hvem leter du etter?» Hun trodde at det var gartneren, og sa til ham: «Herre, hvis du har tatt ham bort så si meg hvor du har lagt ham, så skal jeg ta ham med meg.» «Maria», sa Jesus. Da snudde hun seg og sa til ham på hebraisk: «Rabbuni» – det betyr mester. Jesus sa til henne: «Rør meg ikke, for jeg er ennå ikke fart opp til Faderen.» (Johannes 20, 13–17)
Det er lengselen, sorgen og avstanden mellom den himmelske Jesus og den jordiske Maria som Wælgaard tematiserer. I fotoserien kommer kvinnehender fra nedre kant av bildet og strekker seg oppover. De unge kvinnehendene har noe både fra barnet i de runde formene og noe fra den voksne kvinnen i lengden på fingrene og størrelsen på hånden. Bevegelsen og uttrykket i hendene viser en tillit og en uendelig lengsel. Mannshånden beveger seg fra øvre kant av bildet, den holder all tilnærming tilbake med en bydende gest. Den trykker også nedover, som om den sier hold deg til jorda hvor du hører hjemme.
Fotografiene spiller på Michelangelos kjente detalj hvor Guds finger rører ved menneskets finger i Skapelsen av Adam i det Sixtinske Kapell. I begge verkene er møtet mellom guddommen og mennesket det avgjørende. Men hos Michelangelo rører Gud fysisk ved mennesket og skaper ham i sitt bilde, i Noli me Tangere, tilhører Jesus dødsriket og kan derfor ikke røres ved. Han er ikke et vanlig menneske lenger.
Wælgaard bruker ofte kjente kunsthistoriske verk som referanse og gjentolker disse i et samtidig bildespråk. Hun gjengir det historiske maleriet fotografisk i sammenheng med sine egne fotografier slik som i triptyken Stabat Mater, 1991, eller hun tolker med nåtidige modeller ut fra et eldre verk slik som i Amor Fati, 1992. Kunstnere har alltid lånt fra og bygget videre på forgjengerne. Det kan være formale løsninger, ikonografiske figurer, meningsinnholdet eller en kombinasjon av disse delene som blir overført og gjentolket. Når referansen er kjente kunstverk, vil dette alltid klinge med og gi en tilleggsbetydning til det nye verket.
Wælgaard siterer idet hun tar inn et gammelt verk som den mest sentrale delen i sitt eget verk, men hun tolker også. I Stabat Mater, 1991, blir Giottos 1300-talls veggmaleri fra Scrovegnikapellet gjengitt i midten av triptykonet. Wælgaards tredelte fotografi er utført som lysboks, noe som gir en sterk lysverdi i fargene. Tittelen er hentet fra en strofe i en latinsk hymne: «Stabat Mater Dolorosa» som kan oversettes til «Moren sto sorgtung». Stabat Mater er også tittelen på et essay omkring morsrollen i det vestlige samfunn av den franske teoretikeren Julia Kristeva. På den ene siden av Giottos maleri har Wælgaard fotografert en hvit brudekjole mot rød bunn, på den andre en bunke sammenlagte, hvite lakener, også denne mot en rød bunn. Symbolene er enkle, men de gir likevel en flertydighet til Giottos verk om den sørgende Maria, vi kan tolke dem som referanser til kvinners håp, uskyld, smerte og arbeid.
Triptyken Amor Fati har også utgangspunkt i et religiøst maleri – lidelseshistorien til den katolske helgenen St. Agate malt på 1600-tallet av Francesco Guarino/Guarini. Historien forteller at St. Agate avviste en romersk konsul og fikk det ene brystet skåret av som straff. I Wælgaards versjon som består av tre runde fotografier, er motivet fra Guarino plassert i midten og på hver side finner vi sterkt rødfargete bilder – det ene av roser, det andre et nærbilde av en blodig biff. I forhold til originalen er Wælgaards fotografi verken dramatisk eller tragisk i seg selv. Kvinnen sitter avslappet med et hvitt klede i den ene hånden, en liten rød flekk på kledet blir holdt opp som en blomst eller en liten ting. Aggressiviteten ligger i piggene rundt rammen og fotografiet av det blodige kjøttet. Rødfargen tar opp den lille blodflekken og rosene.
Wælgaard arbeider med fotografier i samme tradisjon som Andres Serrano. Felles er isoleringen av motivet, den frontale komposisjonen og ofte en sterk, ensfarget bakgrunnsfarge. Bruken av symboler og gjerne en kritisk holdning, er også lik. Men i interessefelt skiller Wælgaard seg fra Serrano. Hun har et klart kvinneperspektiv på sine nytolkninger av eldre kunstverk, og flere av arbeidene hennes handler om smerte og sorg, mens Serrano ofte har en provokativ og aggressiv snert.
I løpet av det siste året har Wælgaard begynt å utforske skulpturuttrykket. Uten tittel, 1998, er en forniklet bronseavstøpning av et reinsdyrgevir. Inn i det blanke metallet er det stukket røde koraller som gir inntrykk av sår og størknet blod. Måten hun har fått blodet til å piple ut av noe så dødt og solid som dette kjølig-elegante metallet, gir en stor følelse av smerte. Det taggete hornet kan gi assosiasjoner til Jesu tornekrone, men istedenfor å forårsake blødning, pipler blodet ut fra selve hornet som et slags stigma.
Wælgaard arbeider med visuelt enkle fotografier som har en kompleks mening. Symbolene og gjenbruken av kunsthistoriske verk, viser til en allmenn og evig opplevelse av å leve i smerten, til noe her og nå og der og da samtidig.
Line Wælgaard (b. 1959) trained at Konstfackskolan in Stockholm. She has worked particularly with photography, and has been preoccupied with symbols and references connected to gender issues, Christianity, and older works of art. The series Noli me Tangere, 1993 (Latin: do not touch me), is Wælgaard's interpretation of the story of the Resurrection of Christ. The series, made as light-boxes for an installation at Galleri F 15, consists of ten photographs. Five of the light-boxes were acquired for the Scandinavian Airlines VIP lounge at Heathrow Airport. In this exhibition we show five paper photographs. We see a young woman's hands and a man's hand stretched out toward a deep, heavenly blue. The well-lit studio photographs have a concentrated, aesthetic expression; only the essential is present. The purity that arises when reality around the hands, and every everyday element, has been removed, gives the hands a symbolic, elevated effect.
The phrase "Noli me tangere," taken from the Gospel of John, is a much-used quotation within art. The text concerning the Resurrection is marked by both the supernatural and the mundane. Mary sees two angels in the tomb where Jesus had lain: "Woman, why are you weeping?" they said. She answered, "They have taken my Lord away, and I do not know where they have laid him." As she said this, she turned around and saw Jesus standing there, but she did not realise that it was him. "Woman, why are you weeping?" said Jesus. "Who is it you are looking for?" Thinking he was the gardener, she said to him, "Sir, if you have carried him away, tell me where you have put him, and I will get him." "Mary," said Jesus. She turned and said to him in Hebrew, "Rabbuni!" (which means Teacher). Jesus said to her, "Do not touch me, for I have not yet ascended to the Father." (John 20:13–17)
It is the longing, the grief, and the distance between the heavenly Jesus and the earthly Mary that Wælgaard takes as her theme. In the photo series, women's hands enter from the lower edge of the frame and reach upward. The young woman's hands carry something of the child in their round forms, and something of the grown woman in the length of the fingers and the size of the hand. The movement and expression of the hands convey trust and an endless longing. The man's hand moves in from the upper edge of the frame; it holds back all approach with a commanding gesture. It also presses downward, as if to say: stay on the earth, where you belong.
The photographs play on Michelangelo's famous detail in which God's finger touches man's finger in The Creation of Adam in the Sistine Chapel. In both works, the meeting between the divine and the human is decisive. But whereas Michelangelo's God physically touches man and creates him in his own image, in Noli me Tangere, Jesus belongs to the realm of the dead and can therefore not be touched. He is no longer an ordinary human being.
Wælgaard often uses well-known works of art history as references, and reinterprets them in a contemporary visual language. She reproduces the historical painting photographically alongside her own photographs, as in the triptych Stabat Mater, 1991, or she interprets an older work using present-day models, as in Amor Fati, 1992. Artists have always borrowed from, and built upon, their predecessors — whether formal solutions, iconographic figures, or content, or some combination of these, that is carried over and reinterpreted. When the reference is to a well-known work of art, this will always resonate and lend the new work an added layer of meaning.
Wælgaard quotes when she brings an old work in as the most central part of her own, but she also interprets. In Stabat Mater, 1991, Giotto's fourteenth-century wall painting from the Scrovegni Chapel is reproduced at the centre of the triptych. Wælgaard's three-part photograph is executed as a light-box, which gives the colours a strong luminosity. The title is taken from a line in a Latin hymn: "Stabat Mater Dolorosa," which can be translated as "The sorrowful mother stood." Stabat Mater is also the title of an essay on motherhood in Western society by the French theorist Julia Kristeva. On one side of Giotto's painting, Wælgaard has photographed a white wedding dress against a red ground; on the other, a stack of folded white sheets, also against a red ground. The symbols are simple, yet they lend an ambiguity to Giotto's depiction of the grieving Mary — we can read them as references to women's hope, innocence, pain and labour.
The triptych Amor Fati also takes as its starting point a religious painting — the passion of the Catholic saint St. Agatha, painted in the seventeenth century by Francesco Guarino/Guarini. The story tells how St. Agatha refused a Roman consul and had one breast cut off as punishment. In Wælgaard's version, consisting of three round photographs, the motif from Guarino is placed at the centre, flanked on each side by strongly red-coloured images — one of roses, the other a close-up of bloody meat. Compared with the original, Wælgaard's photograph is, in itself, neither dramatic nor tragic. The woman sits relaxed, a white cloth in one hand, a small red stain on the cloth held up like a flower or a small object. The aggression lies in the spikes around the frame, and in the photograph of the bloody meat. The red picks up both the small bloodstain and the roses.
Wælgaard works with photography in the same tradition as Andres Serrano. What they share is the isolation of the motif, the frontal composition, and often a strong, monochrome background colour. The use of symbols, and often a critical stance, is likewise similar. But in their field of interest, Wælgaard differs from Serrano. She brings a clear feminine perspective to her reinterpretations of older artworks, and several of her works deal with pain and grief, whereas Serrano often carries a provocative and aggressive edge.
Over the past year Wælgaard has begun to explore sculptural expression. Untitled, 1998, is a nickel-plated bronze cast of a reindeer antler. Set into the polished metal are red corals that give the impression of wounds and clotted blood. The way she has made the blood seem to well up out of something as dead and solid as this coolly elegant metal produces a powerful sense of pain. The jagged antler may evoke associations with the crown of thorns, but instead of causing a wound to bleed, the blood seems to seep out of the horn itself, like a kind of stigma.
Wælgaard works with visually simple photographs that carry a complex meaning. The symbols, and the reuse of works from art history, point toward a universal and eternal experience of living within pain — toward something both here and now, and there and then, at once.
Line Wælgaard (f. 1959) är utbildad vid Konstfackskolan i Stockholm. Hon har framför allt arbetat med fotografi och har varit upptagen av symboler och referenser knutna till könsproblematik, kristendom och äldre konstverk. Serien Noli me Tangere, 1993 (lat. rör mig inte), är Wælgaards tolkning av berättelsen om Jesu uppståndelse. Bildserien, som skapades i ljuslådor till en installation på Galleri F 15, består av tio fotografier. Fem av ljuslådorna köptes in till Scandinavian Airlines VIP-lounge på Heathrow flygplats. På denna utställning visar vi fem pappersfotografier. Vi ser en ung kvinnas händer och en mans hand sträckta mot en himmelsk, djupblå färg. De väl belysta studiofotografierna har ett koncentrerat och estetiskt uttryck, bara det väsentliga finns med. Renheten som uppstår när verkligheten kring händerna och alla vardagliga element tagits bort, gör att händerna får en symbolisk, upphöjd verkan.
Uttrycket »Noli me tangere«, hämtat från Johannesevangeliet, är ett flitigt använt citat inom konsten. Texten kring Jesu uppståndelse präglas av både det övernaturliga och det triviala. Maria ser två änglar i graven där Jesus hade legat: »Varför gråter du, kvinna?« sade de. Hon svarade: »De har tagit bort min Herre, och jag vet inte var de har lagt honom.« I samma stund vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. »Varför gråter du, kvinna?« sade Jesus. »Vem söker du?« Hon trodde att det var trädgårdsmästaren och sade till honom: »Herre, om det är du som har burit bort honom, så säg mig var du har lagt honom, så ska jag hämta honom.« »Maria«, sade Jesus. Då vände hon sig om och sade till honom på hebreiska: »Rabbuni« – det betyder mästare. Jesus sade till henne: »Rör mig inte, för jag har ännu inte farit upp till Fadern.« (Johannes 20:13–17)
Det är längtan, sorgen och avståndet mellan den himmelske Jesus och den jordiska Maria som Wælgaard gestaltar. I bildserien kommer kvinnohänder in från bildens nedre kant och sträcker sig uppåt. De unga kvinnohänderna har något av barnet i sina runda former och något av den vuxna kvinnan i fingrarnas längd och handens storlek. Rörelsen och uttrycket i händerna visar en tillit och en oändlig längtan. Manshanden rör sig in från bildens övre kant, den håller tillbaka all närmande med en bjudande gest. Den trycker också nedåt, som om den säger: håll dig till jorden dit du hör hemma.
Fotografierna anspelar på Michelangelos berömda detalj där Guds finger rör vid människans finger i Adams skapelse i Sixtinska kapellet. I båda verken är mötet mellan gudomen och människan det avgörande. Men hos Michelangelo rör Gud fysiskt vid människan och skapar henne till sin avbild; i Noli me Tangere tillhör Jesus dödsriket och kan därför inte röras vid. Han är inte längre en vanlig människa.
Wælgaard använder ofta kända konsthistoriska verk som referens och omtolkar dem i ett samtida bildspråk. Hon återger det historiska måleriet fotografiskt tillsammans med sina egna fotografier, som i triptyken Stabat Mater, 1991, eller så tolkar hon ett äldre verk med samtida modeller, som i Amor Fati, 1992. Konstnärer har alltid lånat från och byggt vidare på sina föregångare. Det kan vara formala lösningar, ikonografiska figurer, betydelseinnehållet, eller en kombination av dessa delar, som förs över och omtolkas. När referensen är ett känt konstverk kommer detta alltid att klinga med och ge det nya verket en tilläggsbetydelse.
Wælgaard citerar när hon tar in ett gammalt verk som den mest centrala delen av sitt eget, men hon tolkar också. I Stabat Mater, 1991, återges Giottos 1300-talsmålning från Scrovegnikapellet i triptykens mitt. Wælgaards tredelade fotografi är utfört som ljuslåda, vilket ger färgerna ett starkt lysvärde. Titeln är hämtad från en strof i en latinsk hymn: »Stabat Mater Dolorosa«, som kan översättas till »Modern stod sorgtyngd«. Stabat Mater är också titeln på ett essä om moderskapet i det västerländska samhället, skrivet av den franska teoretikern Julia Kristeva. På ena sidan av Giottos målning har Wælgaard fotograferat en vit bröllopsklänning mot röd botten, på den andra en bunt hopvikta, vita lakan, även den mot röd botten. Symbolerna är enkla, men de ger ändå en mångtydighet åt Giottos skildring av den sörjande Maria – vi kan tolka dem som referenser till kvinnors hopp, oskuld, smärta och arbete.
Triptyken Amor Fati utgår också från en religiös målning – lidandehistorien om den katolska helgonet den heliga Agata, målad på 1600-talet av Francesco Guarino/Guarini. Historien berättar att den heliga Agata avvisade en romersk konsul och fick det ena bröstet avskuret som straff. I Wælgaards version, som består av tre runda fotografier, är motivet från Guarino placerat i mitten, och på var sida finner vi starkt rödfärgade bilder – den ena av rosor, den andra en närbild av ett blodigt köttstycke. Jämfört med originalet är Wælgaards fotografi varken dramatiskt eller tragiskt i sig. Kvinnan sitter avslappnad med en vit duk i ena handen, en liten röd fläck på duken hålls upp som en blomma eller en liten sak. Aggressiviteten ligger i piggarna runt ramen och i fotografiet av det blodiga köttet. Den röda färgen tar upp både den lilla blodfläcken och rosorna.
Wælgaard arbetar med fotografi i samma tradition som Andres Serrano. Gemensamt är isoleringen av motivet, den frontala kompositionen och ofta en stark, enfärgad bakgrund. Användningen av symboler, och gärna en kritisk hållning, är också likartad. Men i sitt intresseområde skiljer sig Wælgaard från Serrano. Hon har ett tydligt kvinnoperspektiv i sina omtolkningar av äldre konstverk, och flera av hennes verk handlar om smärta och sorg, medan Serrano ofta har en provokativ och aggressiv udd.
Under det senaste året har Wælgaard börjat utforska skulpturuttrycket. Utan titel, 1998, är en förnicklad bronsavgjutning av ett rensdjurshorn. In i den blanka metallen har röda koraller stuckits in, vilka ger intryck av sår och stelnat blod. Sättet hon fått blodet att sippra fram ur något så dött och massivt som denna kyligt eleganta metall skapar en stark känsla av smärta. Det taggiga hornet kan väcka associationer till Kristi törnekrona, men i stället för att orsaka en blödning sipprar blodet fram ur själva hornet, som en sorts stigmata.
Wælgaard arbetar med visuellt enkla fotografier som bär på en komplex innebörd. Symbolerna och återanvändningen av konsthistoriska verk pekar mot en allmänmänsklig och evig erfarenhet av att leva i smärtan, mot något som är både här och nu och där och då på samma gång.